Min mamma kom precis in i mitt rum och började skämta med mig. Och jag bara sa: snälla mamma, jag orkar inte. Gå ut.
Så hon gick.
Jag gör sånna saker, och ångrar mig efteråt. Även om det inte är en stor grej, och jag egentligen inte sa något elakt, så stör det mig.
Jag brukade kunna prata med henne. Om allt.
Och nu, är det som att hon inte ens känner mig längre.
Det finns så mycket saker, som jag skulle vilja säga till henne. Saker som gör mig till den jag är, saker som har hänt mig, saker som folk har gjort. Men jag bara tittar på henne, och jag kan inte.
Hon vet inte hur dåligt jag mår ibland. Hur ofta jag gråter när dom tror att jag bara tittar på tv. Eller hur ofta jag inte kan sova, för att jag mår dåligt över något.
Hon vet inte ens . . .
Och jag bara önskar att hon gjorde det.
Så jag kunde prata med henne nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar