Känner för att skriva lite sentimentalt, så för alla er som inte vill läsa- you can skip this part. 

Alltså... Såhär är det.
Jag tror att jag tycker om en kille. Men varje gång jag ser honom är det något som liksom skriker nej. Som inte riktigt orkar..
Finns nog ganska många skäl till det. Men för att sammanfatta det hela har mitt liv sugit rätt mycket dom senaste åren. Den ena dåliga saken hände efter den andra, och det som hände då är saker jag alltid kommer få bära med mig.
Så nu när jag har hittat någon, så springer jag.
För jag orkar inte.
Jag orkar inte visa för någon hur sönder jag faktiskt är. Jag vågar inte. För ingen gillar den personen jag är ibland.
För jag är tyvärr fortfarande väldigt sönder. Jag är tjejen som kan sätta sig och bara gråta, och inte riktigt förstå varför. Jag är tjejen som saknar alldeles för mycket, och som önskar hon kunde gå tillbaka och göra om hela skiten.
Men det kan jag inte.