Var är du?

Jag saknar dig. 

Det kanske låter klishigt eller fel. Det är ju trots allt vad du sa till mig sist. Den där kvällen i september när allt verkade så bra. Jag vet inte varför vi inte är vi längre. Du och jag var liksom något jag litade på. Något jag trodde jag förstod mig på. Jag trodde att så länge vi älskade varandra, så räckte det. Kanske gjorde de det. Kanske var problemet att du aldrig älskade mig egentligen, fast du sa att du gjorde det så många gånger? jag saknar inte din kropp, eller din sarkasm, eller dina konstiga miner. Jag saknar min bästa vän som brukade säga att han alltid skulle finnas där för mig. Killen jag vände mig till när allt kändes fel. Killen som sa att han älskade mig. Mitt hopp. 

Vart försvann du?